I väntan på att vinnaren har skrivit historien

Man brukar ju säga att vinnaren skriver historien, vilket är ett rätt skrämmande påstående och världsbild, om man funderar lite på vad det innebär.

Vanligtvis kopplar man påståendet till krig och utgången liksom resultatet av dessa.

En sådan historieskrivning innebär bl.a. att:

  • vinnaren förmodligen inte har gjort några fel eller ens har begått det endaste lilla misstag, trots att verkligheten säger någonting helt annat
  • förloraren, å andra sidan, förmodligen inte har gjort något rätt alls utan tvärtom bara har gjort allting fel och begått idel misstag, oavsett om det beror på inkompetens eller vad det nu kan vara…kanske rentav p.g.a. av den inneboende egenskapen av att vara förlorare i förväg?

Som ett resultat åtalar och straffar, kanske avrättar, vinnarna dem som de anser vara förlorarna.

För att komplicera saken så finns det ju även goda och dåliga vinnare, precis som det finns goda och dåliga förlorare, i alla spel, och en sådan historieskrivning, som den beskrivna, förutsätter lyckligtvis dåliga, orättvisa, förvrängande vinnare, vars historiebeskrivning av princip innebär historieförfalskning.

Nu vill jag utreda vad som händer, i väntan på att vinnaren skriver historien.

Inte minst eftersom historien är ständigt pågående och skiftande. Egentligen finns, rent tekniskt sett, ingenting annat än historia. Det finns inget nu och inte heller någon framtid.

Så, om nu historien är ständigt pågående, vem är då vinnare just NU, d.v.s. nyss? Jo, det är ingen annan än den som driver Systemet!

Och vem annan driver Systemet, med dess ständigt rullande kugghjul, än ”urmakaren” – den store och starke? ”Ledaren”. Kronos?

During antiquity, Cronus was occasionally interpreted as Chronos, the personification of time.

During the Renaissance, the identification of Cronus and Chronos gave rise to ”Father Time” wielding the harvesting scythe.

Är Kronos, med sin skära, redo att skörda, de nära och kära, synonym med ”liemannen” – ”Döden”? Synonym med romerska motsvarigheten Saturnus, Molok och Satan själv?

Synonym med Sovjetunionens symbol ”hammaren och skäran”?

Och kan det vara på det viset att ”Ledaren” även tilldelar vinnar- och förlorarroller på kort och lång sikt, till den som ”Ledaren” får lust att tilldela dem?


Kommer att associera till det, som nyss kungjordes av den tyske, kristdemokratiske, politikern Horst Seehofer, och kanske på initiativ av justitieministern Heiko Maas, i samband med kravallerna i Hamburg, till följd av det senaste s.k. ”G20-mötet”, som ägde rum där. Nämligen ett förslag om att registrera vänsterextremister, eftersom det enda språk de förstår är ”en stark stat”.

– De kriminella förstår bara ett språk, en stark stat, det är språket vi nu måste tala, sa kristdemokraten Horst Seehofer i ett uttalande.

Något klingar väldigt falskt när just politiker använder retoriken om ”stark stat” mot ”kriminella”. Sådan retorik för ofelbart , eller borde göra det, tankarna till polisstat och diktatur. Därtill bidrar det till att skänka en sorts oönskad martyrskap åt nämnda ”kriminella” och stärker dem ytterligare i sin kamp, i och för sig inte sällan missriktad.

Man kan kortfattat säga att de ”kriminella” och ”extremisterna”, som redan har staten som sin fiende, på gott och ont, gynnas och blir stärkta av sådana  uttalanden från en politiker, kanske en korrupt sådan, vem vet. En sådan politiker, som vill ta till ”starka, repressiva metoder”, etc och som talar ”samma språk” som ”extremisterna” är egentligen extremt korkad, såvida han inte är beredd att sätta sitt eget liv på spel för idén/myten, tillika kampen, om den goda statens skull.


Ofta talas det om ”narrativ” och ”berättelser”, t.ex. verklighetsbeskrivningar och världsuppfattningar, d.v.s att journalister, politiker och andra vinklar verkligheten så att den passar en viss agenda och även det tangerar resonemanget om ”vinnare” – de självutnämnda och ”förlorare” – de av ”vinnarna” utnämnda.

Ett narrativ är att det finns en motsättning mellan ”vänsterextremister” och ”högerextremister”. I sin mildare form finns narrativet att motsättning mellan ”vänster”- och ”högerpolitik” och att ”blockpolitik” är relevant år 2017.

I Tyskland kallas ju anarkisterna i Hamburg för ”svarta blocket” och jag är personligen närmast allergisk mot alla fördummande benämningar, inkl. geografiska och färgbaserade begrepp såsom:

  • röd – socialist, socialdemokrat, kommunist – vänster
  • blå – liberal, moderat, folkpartist, libertarian – höger
  • svart – anarkist – varken höger eller vänster men mer vänster
  • brun – rasist/nazist/fascist – höger
  • rosa – feminist – vänster
  • grön – miljömedveten, centerpartist- varken höger eller vänster men kanske mer vänster
  • gul – Sverigedemokrat (?) – varken höger eller vänster men nog mer brunsvart än rosa?
  • färglösa – ”Ny Demokrati”, ”Junilistan”, ”politiska vildar”, m.fl.

Är det verkligen bara jag och Sällskapet B., som reagerar över det djupt fördummande i denna indelning av politik, som i grunden inte är någonting annat än idéer, åsikter och tankar, där det mesta ofta överlappar det andra, i en enda ”rödgrön röra”, som någon sade?

(inte det ursprungliga uttalandet)

Finns det inte fler färger i regnbågens spektrum? Lila? Det lila blocket? Eller orange? Det orangea blocket?

Annonser

En av de största svenska rättsskandalerna i modern tid, kanske

Man kallar det, något kliniskt, för ”Fallet Kevin”. SVT:s ”Dokument Inifrån” har genom journalisten och producenten Dan Josefsson i tre avsnitt uppmärksammat ett arton år gammal mordfall, där två bröder – Robin och Christian – då fem respektive sju år gamla, pekades ut som mördare av blott fyraårige Kevin.

Här kan man titta på alla tre avsnitten, ca 58, 59 minuter långa:

Fallet Kevin – Avsnitt 1: Hemligheten

Fallet Kevin – Avsnitt 2: Huvudvittnet

Fallet Kevin – Avsnitt 3: Minnen

.

Till att börja med funderar jag över varför det har tagit såpass lång tid för media att uppmärksamma skandalen. Med detta sagt är det samtidigt obehagligt att det i Sverige – ett laglöst land? – tycks krävas att någon inom just media engagerar sig för att någon form av rättssäkerhet ska tillåtas att infinna sig.

Såvida det saknas engagerade journalister, så lär fall som detta snart falla i och även förbli i glömska. Det obehagliga ligger givetvis i att Sverige uppenbarligen inte är någon rättsstat, utan långt därifrån! Ingen nyhet förvisso, allra minst för den här bloggen men det borde ändå vara högst alarmerande, för samhället i stort.

Eller inte, eftersom någon kanske tjänar pengar på rättsröta som t.ex. ”minnesforskare”, och timslånga barnförhör. Som med all annan rättsröta, orättvisa och jävelskap så är första frågan man bör ställa sig: vem tjänar på den?

I ”Fallet Kevin” ges åtminstone intrycket av att polisen tjänade på att lösa fallet så snart som möjligt, eftersom omgivningen tycks ha förväntat sig det. För att bli trygg. Fast det rör sig väl om en falsk trygghet att hänga ut två små barn som barnamördare, ännu långt under straffmyndighetsålder, samtidigt som den verkliga mördaren (/mördarna) går fri?

Mentaliteten hos förhörsledarna, de som pressade barnen med ledande frågor, genom att t.ex. nämna offrets skador, trots att de inte var offentliga, och därefter fråga barnen om hur offret fick skadorna, känns igen från andra myndighetsutövare. Konfronterad med videoförhören verkar den kvinnliga förhörsledaren i princip nollställd och inser inte vilket helvete rent ut sagt, som hon och kollegan har orsakat barnen och deras familj under alla dessa år. Att kalla hennes förhör och s.k. ”vallningar” oprofessionella är en underdrift.

Sedan har vi minnesforskaren och ”experten” Sven Å. Christianson – docent i psykiatri – som redan vid tidpunkten för ”Fallet Kevin” hade varit  involverad i ”Quick-fallet”, som även det visade sig vara en rättsskandal.

Man kan läsa detta om honom:

Christianson har publicerat över 100 forskningsartiklar i vetenskapliga tidskrifter och även kurslitteratur för psykologistudenter [3]Han är dock ifrågasatt för sitt agerande kring fallet Thomas Quick, samt för det så kallade Kevinfallet[4]. Det har även uppmärksammats att han hade psykologerna i psykoterapeuten Margit Norell, som handledare i sin egen psykoterapeutiska utbildning.[5]

(Medverkan i rättsutredningar)

Vem är då den nämnda Margit Norell? kanske någon undrar.

Margit Norell ansåg att djupliggande, bortträngda minnen kunde fås fram i terapi, och förespråkade en psykoanalytisk behandlingsmetod för att ta fram dessa.[4] Detta synsätt var populärt i USA under 1980-talet och låg till grund för expertvittnesutsagor i flera brottmål i Sverige under 1990-talet.[5]

Hon blev efter sin död känd för att ha varit handledare och terapeut för psykologer och terapeuter som varit engagerade i behandlingen av Thomas QuickRättspsykiatriska kliniken i Säter. En av dessa, psykologen Sven Å. Christianson, var expertvittne i mordrättegångarna mot Quick,[6] samt i Kevinfallet. Hon var även terapeut åt feministen Hanna Olsson, som på Norells inrådan skrev boken Catrine och rättvisan om det uppmärksammade Da Costa-fallet. De samarbetade också i 1977 års prostitutionsutredning.[7]

(Margit Norell – Biografi).

Det som är tragiskt, när man läser kortfattade biografier som dessa, är att det till slut, till synes, inte går att lasta någon enda person ytterst, för att två pojkar blev oskyldigt utpekade för ett mord och tvingades att ta konsekvenserna av det! Alla inblandade kan bara enkelt slå ifrån sig och hävda: ”vi följde bara gängse rutiner”…från det populära synsättet i USA under 1980-talet, nämligen att anse att ”djupliggande, bortträngda minnen kunde fås fram i terapi”.

Ungefär som någon annan skulle kunna säga: ”vi lydde bara order!” och därmed inte frånsäger sig allt personligt ansvar. Till synes, eftersom det såklart alltid kan och bör utkrävas personligt ansvar för personliga handlingar.

Det som framkommer av SVT:s dokumentär är bl.a. följande:

  • de av polisen utpekade två bröderna – Robin och Christian – hade alibi för tidpunkten för mordet, om det var ett mord. En annan familj var nämligen på besök hos deras familj vid tidpunkten för mordet., och en tioårig son i den andra familjen vittnade om att pojkarna ifråga lekte tillsammans med honom och inte alls vid mordplatsen.
  • polisen har inte fäst vikt vid nämnda alibi
  • inga vittnen finns till det som hände Kevin
  • ingen teknisk bevisning finns, som binder de av polisen utpekade barnen till mordet
  • förhörsledarna ställde ett antal ledande frågor, syftande till att få barnen att ge ”rätt” svar
  • de av polisen utpekade barnen gav, vid återkommande tillfällen, ”fel” svar, trots ledande frågor. T.ex. pekade de ut en flytbrygga, från vilken Kevin skulle ha puttats (/”böttats”) i vattnet, trots att Kevin lär ha legat på en lastpall ca 30 meter därifrån. Vägen mellan de två platserna går tydligen genom oländig terräng, som en kriminaltekniker bedömde vara osannolik för två pojkar, fem och sju år gamla, att bära en annan pojke igenom.
  • Yngsta barnet Robin nämnde en kniv, som enligt polisen blev till en pinne.
  • Kevin lär ha dött av strypning medelst ett hårt föremål.
  • de av polisen utpekade pojkarna lär lida av betydligt större trauman, p.g.a. det som polisen utsatte dem för än för det brott, som de av polisen inte påstods ha mints att de skulle ha begått.

Redan så långt är det djupt graverande och polisens utredning ter som ett skolboksexempel på oprofessionalism, osaklighet och som enda stort, dåligt skämt! Det uttrycket nämnde jag i ett tidigare inlägg men tyvärr så ter sig mycket i samhället sig just så.

Med detta sagt, så finns det en annan aspekt och sida de det tvesidade myntet och det är att det verkar ligga en sorts personfejd i botten på detta. Nämligen mellan den journalist och producent – Dan Josefsson – som ligger bakom dokumentärserien och den, av Dan Josefsson, utpekade ”minnesexperten” Sven Å. Christianson. Tydligen ville inte denne medverka i dokumentären, vilket man kan undra över.

Däremot kunde man nyligen i DN läsa ett debattinlägg från honom:

”Hänsynsfullt med upprepade barnförhör”

och senare:

Sven Å Christianson: Tog väldigt illa vid mig.

Redan i december 2013 rapporterade DN om att han hade vänt sig till SVT:s granskningsnämnd: ”Psykolog anmäler SVT till granskningsnämnden. Då gällde det ”fallet Sture Bergwall/Thomas Quick”.

Ett exempel på personfejden finns att hitta på producentens egen hemsida:

Sven Å Christianson förfalskar sin egen historia.

Man kan också läsa att Sven Å Christianson hoppar av en debatt mot Dan Josefsson. I korta ordalag är det inget mindre än ett ”regelrätt” s.k. drev som, pågår gentemot psykologen. Istället för att fokusera på att hitta den verkliga mördaren, om det rör sig om ett mord.

Mediedrev är ett begrepp som beskriver hur medier, i likhet med ett drev, under en tid driver en informell gemensam bevakning och i praktiken samverkar i utvecklingen av främst politiska skandaler.

. Jag skulle vilja tillägga att media, utan eller genom drev, skapar skandaler, politiska och andra.

Typiskt för tv-program som just ”Dokument Inifrån” men även ”Uppdrag Granskning” är att deras dramaturgi påbjuder att det i princip måste finnas, och alltid också finns, en eller flera syndabockar, från vilka man som tittare tänks ta avstånd och känna förakt emot.

Det är problematiskt i sig, eftersom man som tittare inte vet om syftet med det som presenteras i dokumentären är en sorts upprättelse för i detta fall felaktigt utpekade mördare, då barn. Eller om det handlar om just en simpel personfejd mellan två vuxna, där personerna i programmet används som mellanhänder, ”nyttiga idioter”, för att t.ex. kränka psykologen från SVT:s plattform och megafon.

Något som stör mig i avsnitten är bakgrundsmusiken och i viss mån bilderna (t.ex. av snötäckta hustak på röda stugor).  Man låter ana Sveriges nationalsång, spelad på fiol, el.dyl. Och det är nog ingen tillfällighet. Genom musiken, några toner från sorgsna stråkar, vill man förmedla bilden av ett Sverige som inte längre är som i fornstora dagar. Då det fanns rättssäkerhet och inga personfejder?

Det finns en undertext i ”Fallet Kevin”, precis som det gör i ”Quick-fallet” och ännu tidigare: ”da Costa-fallet” Och ännu tidigare, i ”Palmemordet”, genom ”Geijeraffären”. Samma undertext, svår att ta på, men inte desto mindre påtaglig.

Undertexten är att det som är huvudspåret, och är ganska rimligt, inte kan vara huvudspåret, eftersom det anses vara alltför orimligt. Undertexten är även att det rör sig om prostitution och pedofili, vilket officiellt förnekas, kanske för att polisen själv var inblandad? Bara en teori vad gäller ”Fallet Kevin”…och ”Palmemordet” För hur skulle det se ut om polisen ifråga visade sig vara mördaren?

Frågan om vem som mördar och varför och det outtalade påståendet att det ju inte kan vara socialt respekterade personer såsom t.ex. en allmänläkare och obducent, som mördar en prostituerad. Inte heller kan det vara en sinnessjuk, notorisk lögnare, ja, mytoman, som mördar ett antal personer.  Inte heller kan det vara på det viset att barn mördar andra barn! Hur skulle ett samhälle kunna fungera, om allt eller ens något av detta det vore sant?!

Nej, istället skyller man på psykologerna och deras, låt vara förlegade, metoder för att få fram ”bortträngda minnen” och beskyller förhörsledarna för deras metoder, med dockor och vallningar, och att de är stressade och därför måste nå ett resultat, vilket det än vara månde.

Hur tragiskt detta specifika dödsfall – ”Fallet Kevin” – kanske ett mord, än är, så blir det inte bättre av att mytomaner, med egna agendor och pågående personfejder i bagaget, gör s.k. dokumentärer.

I Sverige tenderar makthavare att tro, ja vara övertygade och fullt förvissade om, att de kan bete sig precis hur illa som helst mot enskilda, utan att råka illa ut eller behöva ta några som helst konsekvenser.  Eftersom det ju inte är förenat med någon som helst fara eller problem för makthavare att bete sig precis hur illa som helst! Ingen ställer dem till svars, sedan tjänstemanna-ansvaret avskaffades.

En motion från två SD-politiker, Markus Wiechel och Paula Bieler: återinför tjänstemannaansvaret.

Riksdagsledamöterna och SD-politikerna Markus Wiechel och Paula Bieler lämnade den 6 oktober in en motion där de vill att tjänstemannaansvaret ska återinföras efter att det varit avskaffat sedan 1974.

Politikerna menar att tjänstemän och tjänstekvinnor återigen ska kunna ställas till svars inför sina beslut och handlingar eftersom de arbetar med allmänhetens förtroende och använder skattebetalarnas pengar. Det betyder att en tjänsteperson kan få böter eller fängelse enligt samma lagar som gäller för privatpersoner.

Vidare:

Tjänstemannaansvaret avskaffades år 1974. Fram till dess kunde fel eller försummelser i tjänsten leda till att ansvariga dömdes för tjänstefel. Sraffskalan sträckte sig från böter hela vägen till fängelse. Därtill fanns möjlighet att stänga av tjänstemannen från vidare arbete, eller till och med avskeda vederbörande. Men sedan den nya lagstiftningen kan tjänstemän endast dömas för brott i enlighet med lagstiftning för privatpersoner. Det är vår mening att skattemedel bör hanteras med större varsamhet än så. Det är oacceptabelt att medborgare skattevägen tvingas att fortsatt försörja tjänstemän som missbrukat sitt ansvar. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att återinföra tjänstemannaansvaret.”

. Borsett från ett stavfel, så är det väl fullt rimligt i sak. Vem kan rimligen ha något att invända?

Samhället fungerar i korthet så att ”de där uppe” – de maktfullkomliga, uppe ”i det blå” –  slåss med varandra, eller låtsas göra det, för att det ska ”se bra ut i tv” eller på bild, medan ”de där nere” får ta konsekvenserna. Det handlar om betydligt mer om än en ”regelrätt” ”klasskamp”. Det handlar om prestige i ”maktens översta skikt”. Där skikt kan översättas med skit. Och det var inte en felstavning!

Svensk nationalism, samlad

flag

Swedish flag, draped in oil

horse

Dalahäst by night

folklore

Swedish folklore, as seen practised through trance

Ja, igår kom så svensk nationalism till uttryck, i sitt esse, får man ändå lov att säga, och s.k. nationell samling gällde. Statsminister Stefan Löfven, inrikesminister Anders Ygeman, div. journalister, poliser och SÄPO – alla förenade patrioter och Sverigevänner – manade till lugn och ingöt trygghet. Räddningstjänsten gjorde sitt jobb och människor bjöd in varandra, om någon inte kunde ta sig hem, p.g.a. avspärrningar och inställd lokaltrafik. Statsråden sades vara förda i säkerhet och självaste konungen – Sveriges statschef – sades ha avbokat någon ”viktig” resa.

Allt p.g.a. händelserna i Sveriges huvudstad Stockholm. Återkommer till dem, ryktesspridning, m.m.

Det hör inte till vanligheterna att nationalism framställs, som någonting positivt.

Andra exempel på liknande nationalism är:

images

Tre Kronor” – alltid hjältarna i sagan?

blågult

Blågult” – eller är jag färgblind?

Melodifestivalen

en flerfärgad kungakrona? En förenande folkfest?

Den andra, ”mörka”, sidan av myntet svensk nationalism är annars:

nationalism

en person med flagga leder följare eller soldater mot stupet?

mer nationalism

propaganda, fast pseudo-/tvärtom-propaganda av ”Nyskapande

Skandinavismen

Så småningom började en mer politisk nationalism – skandinavismen – florera främst bland studenterna. Skandinavismen bygger på tanken att de nordiska länderna har gemensam historia, gemensam kultur och gemensamt språk och därför utgör en naturlig nationell enhet. Man talade högstämt om de nordiska brödrafolken. Man ordnade nordiska studentmöten. Mellan göticismen och skandinavismen fanns många beröringspunkter. Även skandinavisterna anspelade hänfört på vikingadåd i sina tal och dikter.

Man brukar räkna år 1829 som skandinavismens födelseår. Vid en promotionsceremoni i Lund, satte Esaias Tegnér en lagerkrans på den danske skalden Oehlenschläger huvud med orden: ”Söndringens tid är förbi”. Med det menade han att motsättningarna mellan Danmark och Sverige var ett avslutat kapitel.

 

Kan man därmed dra slutsatsen att Sverige har ett närmast schizofrent förhållande till sin egen nationalism?

_______________________

Inrikes hot (”hot mot Rikets säkerhet”) VS utrikes hot och allt sammanblandat5

________________________________

Jag undrar med vilken rätt polisen uppmanar människor att inte bege sig in till Sveriges huvudstad Stockholm.

________________________

Ska jag sia om den närmaste framtiden? Det kommer att arrangeras ljusmanifestationer, med folkmassor, som protesterar mot våld. Folkmassor, trots att massan och de breda folklagren borde ha lärt sig vid det här laget. D.v.s. ha lärt sig att inte uppstå till att börja med. Som om människor vore blott magneter, nord- och sydpoler, som drogs till varandra men riktigt så illa är det väl inte?

 

 

 

 

Ett samtal om intersektionalitet och annat

Idag skriver vi måndag 13 mars anno 2017 och just när man trodde att första världskrigets avslutning och de stridande parternas ideologier och värderingar begravdes ca ett sekel tillbaka (plus/minus ett år), så visar det sig att kriget, och allt som därav följer, i praktiken ännu pågår, åtminstone i närtid. Närmare bestämt onsdag 9 december 2015.

En första reflektion var att samtalet är 100% ojämställt, ifråga om såväl könsrepresentation som politisk hemvist hos ”panelen” och moderatorn, vilket väcker frågor.

Plats: Frilagret i Göteborg

Frilagret är kulturhuset för unga – mitt i Göteborg. Och det är du som bestämmer vad det ska innehålla. Välkommen!

(högst passande plats och miljö för att rekrytera blivande extremister? Formbara ungdomar, som kan fås att tro på vandringssägner? Är det verkligen ungdomarna själva, som bestämmer innehållet? Skulle inte tro det! ”Frilagret” är självfallet toppstyrt, som så mycket annat i samhället. Och det gäller även ”friheten”.)

(återstår ”lagret”. Vilket lager? Längst ner? Hur många lager finns det, innan Sanningen träder fram?)

Tid: 1:32:17. Alltför lång eller alltför kort tid för indoktrinering?

Moderator:

  • Vår fantastiska samtalsledare var:
    Dana Pourkomeylian, social ungdomsentreprenör, f.d. UTOPI ordförande och nuvarande LSU EU-representant.

Inkvoterad p.g.a. sitt kön, härkomst, religion, ålder, eller sin politiska hemvist? Det ligger nära tillhands att tro att något av dessa kriterier oförtjänt har lyft upp henne i rampljuset och ”gräddfilen”, till vilket hon bjuder in sina väl valda förtrogna och kompisar. Såsom det ju ”fungerar” i ett korrupt samhälle! D.v.s. ett dysfunktionellt samhälle.

För vilken är hennes unika kompetens, som har valt ut just henne till att representera en ”skjutjärnsjournalist, i stil med ”Janne Josefsson”?

I ”panelen”:

  • -Nazli Moloudi, -Nazli Moloudi, skribent och debattör som ofta föreläser om vithetsnormer. [aka rasism]

  • -Ylva Vinberg, från tidningen Revolution samt Marxistiska studenter. [aka redan prövat! gick inget vidare senast!?]

  • -Karin Pihl, från den liberala tankesmedjan Bertil Ohlininstitutet.

  • -Julia Bahner, sitter i Göteborgs kommunfullmäktige för F!.

Låter ju som en politiskt ”balanserad” panel med ett femtiotal personer i den redan ”upplysta” publiken. Hoppas att den blev nöjd efter det ”jämställda” och ”korrekta” samtalet. Hoppas även att det var gratis att besöka samtalet. Fanns någon möjlighet att ”begära pengarna tillbaka!”, eller att kasta tomater?

Min första fråga, för det fall att jag hade varit en del av publiken, hade nog varit någonting i stil med: varför sitter ni där uppe och vi här nere? Är nyfiken på ”panelen”:s svar.

Arrangör:

UTOPI (Unga för Tolerant Opartiskt Politisk Interaktion) startades våren 2013 med syftet att bli Sveriges första icke partipolitiskt anknutna tankesmedja och diskussionsforum för, och av, ungdomar. Vi arrangerar interaktiva panelsamtal och erbjuder tillfällen för unga att prata och umgås med syfte att starta diskussioner och reflekterande kring aktuella och, för våra medlemmar, intressanta ämnen.

Okej, det låter ”väldigt” trovärdigt men ordet utopi betyder en dröm, som inte går att realisera. Det handlar om en måhända vacker dröm, som har prövats många gånger förr men med dåliga resultat. Och lärdomen blir vilken? Att fortsätta i samma spår med samma dröm, om någonting bättre?

Imorgon tisdag 14 mars 2017 kan man på samma plats, mellan kl. 18 och 20 besöka detta panelsamtal:

panelsamtal

Är ett sådant samtal, två timmar långt, vad någon enda person verkligen behöver, för att lösa vilka problem man nu än påstår sig vilja lösa? Vilket är ”Problemet”?

Kritiska djurstudier”, förresten, vad är det och vilken är kopplingen till intersektionalitet? Behöver jag verkligen besöka mötet imorgon för att förstå det? Tror inte det! Eftersom jag känner väl känner igen de strukturer, som innebär att en lögn blir ”sanning”, om den bara upprepas tillräckligt många gånger.

Men så kan man inte inordna det i ett välfungerande, demokratiskt samhälle!


Barbara Santana” (oäkta dotter till ”Carlos Santana”?)

Det är den ökände mästergitarristen Carlos Santanas oäkta dotter som blev till vid en utomäktenskaplig romans med en zigenarkvinna tillika trollpacka. Carlos ville såklart inte veta av barnet som växte upp på en kringresande cirkus och det sägs att hon sen barnsben fick lära sig allt om dom romska svartkonsterna. Rykten finns bland annat i att hon blev rekrtyterad av CIA för hennes klärvojanta förmågor.

ger perspektivintersektionalitet, eller bör det kallas intersektionalism (?) elle intersektionalismisering, på så sätt att man inser att psykisk ohälsa, likt mycket annat, befinner sig på ett spektrum eller skala – stigande till fallande eller tvärtom – geni till galning:

En person, som de facto ”spammar” Twitter, YouTube och Facebook.

I sina YouTube-klipp inleder hon alltid, likt en sektledare, som sällan blinkar, med att det liksom alltid är ”goda nyheter” att vakna upp ur ”hypnosen”…och höra hennes hypnotiska, lögnaktiga budskap.

Hennes hjärntvätt går i princip ut på att få människor att tro de har försatts i hypnos och ska vakna upp genom henne!

Den stora byggkonspirationen

Arbetslösheten i Sverige lär ha uppgått till 7,3% för januari 2017, med 0,1 procentenhets ökning för februari.

Är den andelen (7,3-7,4%) hög eller låg, önskvärd eller ej önskvärd? Det beror förstås på vad man jämför med och vilka politiska syften man har. Är arbetslöshet alltid ett problem och vem avgör? Hur beräknas arbetslöshet? Ingår t.ex. ”arbetsmarknadsåtgärder” i begreppet och tänks ”full sysselsättning” vara ett självändamål, eller tvärtom ett självmål?

Så här skriver man inledningsvis:

En person räknas som arbetslös om denna inte är sysselsatt men kan börja ett arbete inom 14 dagar och aktivt har sökt arbete under de senaste 4 veckorna eller inväntar att börja ett arbete inom tre månader efter mätveckan.

Arbetslöshetstalet är den andel av arbetskraften (det vill säga arbetslösa och sysselsatta personer) som är arbetslösa.

. En ganska snäv definition av ”arbetslös”, kan jag tycka! Frågan är vad den person kallas, som inte uppfyller de ganska snäva kriterierna för att kunna kallas ”arbetslös”. Eftersom alla personer, som vistas i Sverige, väl måste kunna inordnas, och gärna rangordnas, i kategorier, klassificeras och etiketteras?  Ja, det finns ju t.o.m. en etikett praktiskt kallad ”papperslösa”! Fast de räknas inte som ”arbetslösa”? Allt i sann Carl von Linné-anda, trots att han var mer inriktad på flora än fauna.

Carl_von_Linné.jpg

En klassificerare av högsta rang, enligt honom själv?

Låt nu säga att det i Sverige finns en eller flera personer, som inte är sysselsatta, enl. gängse definition men nästan och som kan börja ett arbete inom femton dagar, eller som aktivt har sökt arbete under de senaste fem veckorna eller inväntar att börja ett arbete inom fyra månader efter mätveckan . Vad bör de personerna helst kallas?

Man talar även om ”sysselsättningsgrad”, vilken logiskt sett borde vara omvänt proportionell mot arbetslösheten, d.v.s. 92,7% för januari 2017. Men eftersom citaten ovan mer handlar om semantik än om logik, så är det nog inte riktigt så enkelt. Innebörden av ”sysselsättning” lyder:

  • Sysselsättning

    Sysselsättning är det statistiska begreppet för antal människor i arbete. Den vanligaste beräkningen av antalet sysselsatta kallas arbetsmarknadsundersökningen, AKU. I AKU definieras sysselsatta som de med en anställning samt egenföretagare eller de som är medhjälpare i familjens företag. Även de som deltar i marknadspolitiska åtgärder räknas som sysselsatta.

. Man talar om ”marknadspolitiska åtgärder”, vilket jag kallade ”arbetsmarknadsåtgärder”, men menar:

  • Arbetsmarknadspolitiska åtgärder

    Syftar till att höja de arbetslösas kompetens för att hjälpa dem att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Kallas också arbetsmarknadspolitiska program.

.

Med ”arbetslöshet” menar man:

  • Arbetslöshet

    Andelen av de personer som befinner sig i arbetskraften som inte är sysselsatta. Mäter hur många i samhället som vill arbeta och som aktivt söker arbete men inte kan hitta jobb.

. Den definitionen är högst tveksam. Vilja att arbeta och aktivt söka arbete är irrelevant för begreppet ”arbetslöshet”. Man nämner ”personer som befinner sig i arbetskraften”. Hur definieras då ”arbetskraft”? Jo, så här:

  • Arbetskraft

    Den tjänst som arbetstagare har att sälja till arbetsgivare, alltså ett produktionsmedel. Definieras i statistiken som den del av befolkningen i åldrarna 15-74 år som antingen arbetar eller söker arbete.

. Det är för tillfället kanske statistikens definition som är mest intressant, för att inte hamna i diskussioner om olika statsskick och dess för- resp. nackdelar. Återigen menar jag att definitionen – ”den del av befolkningen i åldrarna 15-74 år som antingen arbetar eller söker arbete” – är felaktig. ”Arbetstagare” definieras så här:

  • Arbetstagare

    Den som tar ett arbete som erbjuds av en arbetsgivare.

och ”arbetsgivare” så här:

  • Arbetsgivare

    Den som har arbete att erbjuda eller anställer, exempelvis en kommun eller ett företag.

. Fast än intressantare är kanske hur ”arbete” och ”sysselsättning” definieras:

  • Sysselsättning

    Sysselsättning är det statistiska begreppet för antal människor i arbete. Den vanligaste beräkningen av antalet sysselsatta kallas arbetsmarknadsundersökningen, AKU. I AKU definieras sysselsatta som de med en anställning samt egenföretagare eller de som är medhjälpare i familjens företag. Även de som deltar i marknadspolitiska åtgärder räknas som sysselsatta.

. Jaha, så ”Sysselsättning är det statistiska begreppet för antal människor i arbete.”? Var det något som saknades där? Ja, det var det visst: ”detaljen”, själva huvudordetarbete”! Det ordet saknas helt i ”Ekonomifakta”:s ordlista! Är inte det lite märkligt i sammanhanget?

Låt vara att den senast uppdaterades 2015-10-02. Det borde väl inte vara avgörande för om ordet ”arbete” finns med, eller inte?


Allt detta obeaktat, som egentligen var ett stickspår, så finns det åtminstone en bransch där det i princip aldrig råder arbetslöshet. Den branschen är: byggbranschen! Det faktumet leder även till ämnet: den stora byggkonspirationen.