Bokstavstro, bokstavstrohet, fundamentalism, fängelse och frihet

"It was a pleasure to burn"

It was a pleasure to burn.

Ganska ofta kan man höra, se eller läsa att det är fel att hysa s.k. blind tro till en bok, inte sällan kallad saga eller myt.

Belackarna har egentligen inga konkreta argument för att bokens (eller böckernas) innehåll är felaktigt eller nedbrytande, snarare än uppbyggligt, utan fokuserar framförallt på den s.k. blinda tron, som de menar innebär fundamentalism, mentalt fängelse och ofrihet.

Nu är det hög tid för Sällskapet B., som jag ju tillhör, att, en gång för alla, klarlägga och dissekera detta ämne.

Om en person råkar hysa blind tro till en, bra bok, t.ex. en religiös skrift, är det då att klassificera som automatiskt sämre och värre än att en annan person hyser blind tro till hundra, tusen, eller hundratusen, dåliga böcker, kanske alla världsliga?

Är det kvalitet eller kvantitet som är det centrala och väsentliga?

Är det rätt eller fel att bränna böcker?

Fasciststater har ibland satt i system att bränna ”misshagliga” böcker men måste det alltid vara fel, om boken visar sig vara fel eller ”fel”?

[omkring 3:02:] ”You’re nothing but zombies, all of you! Just like those husbands of yours you don’t even know anymore! You’re not living, you’re just killing time!

Sällskapet B. (såväl jag som majoriteten, bland den även de av medlemmarna, som saknar kött och blod) kan inte annat än instämma i de åsikterna.)

Huvudfrågan för en sund stat borde vara vilket syfte den har att kritisera s.k. fundamentalism. Eller snarare: om staten är för yttrandefrihet, så borde den inte angripa s.k. fundamentalism överhuvudtaget.

Är syftet högre intellektuell kvalitet, högre individuell frihet, fler argument för staten att bränna böcker, eller vilket?

Avslutande reflektioner att ta med dig när du går:

  • vad är ”bokstavstro”?
  • vad är ”fundamentalism” och vem avgör?
  • vad är en ”bok”? (är ett liv en bok, även om ingen har tecknat ned den?)
  • kan en, bra bok vara bättre än hundra, eller tusen dåliga?
  • vad är en ”stat” och för vems bästa?
  • vad är ”kvalitet” och vem avgör?
  • vad är ”kvantitet” och varför tänks det vara viktigare än kvalitet?
  • vad är ”fängelse”?
  • vad är ”frihet”?
  • vad är ”ofrihet”?

.

Homo-erotik på ”hög” nivå (får tolkas hur det vill)

Nyligen hände det sig att jag ville ta reda på mer om den där sporten, eller borde jag kalla det ”sporten” (?), den där män (och även kvinnor) med bar överkropp och i övrigt endast iförda kalsonger våld (?) mot varandra.

Våld är väl aldrig bra, under några som helst omständigheter, eller är jag missunderrättad?

Ett ”problem”, som jag har därvidlag, är att jag inte förmår att förstå tjusningen i just den ”sporten”. Är det mig det är fel på?

Mitt ”problem” ligger kanske i att jag försöker tänka hur en antropolog kanske skulle ha tänkt, om hon eller han hade konfronterats med samma fakta: mänskliga individer utövar våld mot varandra, helt frivilligt, med naken överkropp och endast iförda kalsonger.

Hur låter det, rent objektivt?

Nu råkar jag ”bara” tillhöra släktet ”bloggare (utan läsare)”, så kanske borde jag ha valt antropolog-yrket istället, vem vet?

Detta inlägg är följaktligen en bloggares anspråkslösa analys, ur en tänkt antropologs synvinkel.

Här är, sent omsider, underlaget för diskussionen:

”Travelfight – Musse Hasselvall VS Alain Magot”

.

Jag kan inte hjälpa att jag får starka intryck av någon sorts förtäckt homo-erotik  i ”modern” tappning.

Ett flertal följdfrågor uppstår, i mitt wannabe-antropolog-sinne:

  1. vari ligger tjusningen i ”sporten”, antingen det handlar om sport per se, eller om homo-erotik?
  2. var det inte mer kärlek samhället behövde, snarare än mer våld, eller ”kärlek”, porträtterad som kvasivåld?
  3. varför bara överkroppar och kalsonger?
  4. vad är det eg. som kombattanterna (eller herrarna) vill säga till varandra?
  5. varför räckte det inte med HBTQI+x?
  6. handlar detta om den sista bastiljonen av (macho-/typ A-)män/kvinnor, som vill krama varandra under kvasivåldsformer, såsom ”sporten” MMA?
  7. vilket är det budskap, som kombattanterna (eller herrarna) vill förmedla till varandra, och är de ens medvetna om det och/eller bryr sig?
  8. handlar det, liksom så ofta annars, om $ pengar $, profit?
  9. handlar det om ”bromance”?

När får vi veta sanningen om vad som ligger bakom behovet av det kvasivåld och annat våld, som tycks vara förbundet med vissa, men lyckligtvis inte alla (!), människors natur?

Sveriges nye Taube eller rentav Bellman himself reincarnated?

Artisten Håkan Hellström tycks gå från klarhet till klarhet.

Efter att ha tagit del av senaste SVT-programmet                                               >”Allsång på Skansen<”

Allsång eller masspsykos?

Allsång eller masspsykos?

i allmänhet och den >”efterföljande konserten”<

Scenen är din (men vilket är budskapet?)

Scenen är din (men vilket är budskapet?)

med nämnda artist i synnerhet, så kan jag inte annat än konstatera att artisten ifråga är folkkär, åtminstone hos tonårstjejer. Återkommer till det.

Det får nog lov att sägas vara ganska ovanligt i demokratin Sverige att en artists bäst före-datum inte har gått ut, ens efter ett drygt decennium, åtminstone vad gäller nyare artister.

Utan att närmare kommentera just denne artists image (som ibland känns naturlig, ibland väldigt konstlad, >Bob Dylan<- (inkl. hatt) och t.o.m.  >Michael Jackson<-influerad (!)),  musik, texter, om de är bra/dåliga, etc, så vill jag istället fästa vikt vid någonting helt annat, nämligen publiken.

SVT:s program ”Allsång på Skansen” följer slaviskt ett koncept och format, som tydligen fungerar likt ett urverk, varje tisdag då programmet sänds i den s.k. ”public service” (i allmänhetens/folkets tjänst, eller i någon annans tjänst?).


Det som INTE är ok

Det som inte är ok enl. mig och, såvitt jag förstår, även enl. majoriteten av Sällskapet Bur-q-ua är den >masspsykos<, som tv-programmet ifråga bygger och spelar på.

Jag har i tidigare inlägg varit inne på faran med just masspsykos, hjärntvätt och andra liknande manipulativa metoder för att vinna folks förtroende. I synnerhet när det handlar om s.k. ”pojkband”, ”boy bands” och tonårstjejer (ett (o)heligt äktenskap?) (a match made in Heaven?).

Exakt samma metoder används av diktatorer (t.ex. i Nazityskland eller Sovjetunionen) som i ”demokratier” och varje sunt tänkande invidid borde då fråga sig: ”hur är det möjligt?!” eller ”är inte demokratier menade att vara bättre än dikaturer?

Metoderna används i syfte att ena folket, på gott och ont och det är det som är eller kan vara farligt.

Konceptet är i korthet följande:

  • Vi (=> SVT) ställer en person, en ”idol”, på en scen med många fans, till höger om scenen, företrädevis fans av motsatt kön, företrädesvis tonårstjejer, eftersom de är mest mottagliga för hysteri, etc.
  • Vi låter personen/idolen framföra något sorts budskap, ibland diffust, ibland tydligt.
  • Fansen SKRIKER, GRÅTER och sjunger med i alla hans texter.
  • Idolen säger det som fansen och vi vill höra och det som är någorlunda acceptabelt inom ramen för tv-programmet, eller vilket format det nu handlar om.
  • Vi och han tjänar pengar.

Nu ska jag vara riktigt tydlig: masspsykos, hjärntvätt och andra liknande manipulativa metoder för att vinna folks förtroende är ALDRIG ok eller acceptabelt!


Frågor till idolernas gråtande och skrikande fans

Här följer några frågor, som jag alltför länge har varit nyfiken på att få svar på:

  • varför gråter och skriker ni, eller just Du?
  • tycker ni, eller just Du verkligen att det är en sund psykologisk reaktion eller ett uttryck för rationellt, mänskligt beteende?
  • har ni/du någonsin funderat över dylika spörsmål, eller kommer de som en ”blixt från en klarblå himmel”?
  • hur tror du att din respektive känner sig, när han får veta att du eg. älskar en idol, en bild, som han kanske aldrig kan leva upp till?
  • har du inget bättre för dig än att köa till en konsert med en idol?
  • etc

Jag är osäker på om jag någonsin kommer att få relevanta svar på frågorna men kände mig ändå tvungen att ställa dem, eftersom det handlar om vissa människors inre mekanismer och hur dessa fångar dem. Återkommer till det i ett senare inlägg.


SVT, förklara er!

Ni gör gällande att ni sänder s.k. >”public service”< och ”fri och oberoende” television (till skillnad från vilket lands television? Italiens?), till svenska folket men är det verkligen sant?

Därtill tänks detta stackars folk, denna brokiga skara från norr till söder, från väst till öst, betala tv-licens för era Internet-sända program, trots att vem som helst i hela världen kan ta del av dem helt gratis!

Varför kräver ni inte licenspengar av t.ex. amerikaner eller australiensare?

Hur rättvist är det på en skala, SVT?

Alla människors lika värde, eller hur lyder er devis?

Den rimmar illa med Sällskapet B:s devis, som lyder just så.

Hur vill ni ha det och vad betyder ”public servicepå riktigt?!

[v. III:] Den amerikanska ”rättvisan” visar åter sitt rätta ansikte… (det ansikte, som få vill se)

[version III]

Ok, så har nu amerikanska polisen äntligen (?) gripit en sjuåring, för olovlig körning. Inte en dag för tidigt?

Enl. Aftonbladets artikel, torsdagen den 23/6, om händelsen (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13224412.ab) och med hänvisning till AP, så skriver man:Sjuåringen åtalas nu för olovlig körning, rapporterar AP..

Hur är det ens möjligt att USA, som förment rättsstat, med en åklagare som verktyg, kommer på blotta tanken att åtala ett ej straffmyndigt barn?

Det torde strida mot ALLA regler om mänskliga rättigheter, oavsett om det handlar om USA:s egna, eller om FN:s regler.

Ab skriver: ”Statsåklagare Tim Rutkowski säger till AP att han endast åtalar pojken för att se till att familjen får hjälp.”.

Oavsett åklagarens skäl, så torde det vara olagligt.

Det finns betydligt mindre ingripande metoder, än att åtala en sjuåring, för att hjälpa en familj, om nu just det syftet är en viss myndighetspersons – t.ex. statsåklagaren Tim Rutkowski – uppriktiga och innerliga intention!

Begreppet ”samarbetssamtal” eller motsvarande borde vara ett självklart alternativ till olagligt ”barnåtal” men tycks alltför ofta vara obekant för myndighetspersoner, trots att det ofta hänvisas till, i tid och otid (mest det senare).

Sällskapet Bur-q-ua uppskattar inte alls samhällsutvecklingen, sådan den har kommit att te sig i USA!


Pojken ifråga kan uppenbarligen köra bil, eftersom han körde över tre mil, innan polisen förmådde stoppa hans framfart!

Dels kan Sällskapet Bur-q-ua fundera över VEM det är, som har bidragit till pojkens alltför tidiga bilkörnings-kunskaper.

Kunskaper, som kanske i och för sig bidrar till ett yrkesval (rally- /taxiförare?) i livet, vem vet.

Dels och framförallt är det intressant att man nu säger sig vilja göra en utredning av pojkens hemförhållanden. Han ville uppenbarligen träffa sin biologiska pappa!

Det är är ett ostridigt faktum.

I Ab:s artikel skrivs: ”Samtidigt har socialtjänsten kopplats in för att utreda pojkens hemförhållanden.”.

Varför har detta inte gjorts tidigare?

En reflektion, som Sällskapet gör, med erfarenhet från Sverige, är denna: ”jaha, om socialtjänsten kopplas in i ett visst ärende, så tillgodoses ju automatiskt det s.k. odefinierade rekvisitet: ‘barnets bästa’. JAAA, socialtjänsten tryggar och garanterar i själva verket alla inblandades bästa, alltid! Därom kan var och en känna sig tryggt förvissad.”.

Eller?

Är det kanske rentav helt tvärtom?

Hur förhåller det sig med (/hur är det ställt med)  USA, egentligen…bakom kulisserna?