I väntan på att vinnaren har skrivit historien

Man brukar ju säga att vinnaren skriver historien, vilket är ett rätt skrämmande påstående och världsbild, om man funderar lite på vad det innebär.

Vanligtvis kopplar man påståendet till krig och utgången liksom resultatet av dessa.

En sådan historieskrivning innebär bl.a. att:

  • vinnaren förmodligen inte har gjort några fel eller ens har begått det endaste lilla misstag, trots att verkligheten säger någonting helt annat
  • förloraren, å andra sidan, förmodligen inte har gjort något rätt alls utan tvärtom bara har gjort allting fel och begått idel misstag, oavsett om det beror på inkompetens eller vad det nu kan vara…kanske rentav p.g.a. av den inneboende egenskapen av att vara förlorare i förväg?

Som ett resultat åtalar och straffar, kanske avrättar, vinnarna dem som de anser vara förlorarna.

För att komplicera saken så finns det ju även goda och dåliga vinnare, precis som det finns goda och dåliga förlorare, i alla spel, och en sådan historieskrivning, som den beskrivna, förutsätter lyckligtvis dåliga, orättvisa, förvrängande vinnare, vars historiebeskrivning av princip innebär historieförfalskning.

Nu vill jag utreda vad som händer, i väntan på att vinnaren skriver historien.

Inte minst eftersom historien är ständigt pågående och skiftande. Egentligen finns, rent tekniskt sett, ingenting annat än historia. Det finns inget nu och inte heller någon framtid.

Så, om nu historien är ständigt pågående, vem är då vinnare just NU, d.v.s. nyss? Jo, det är ingen annan än den som driver Systemet!

Och vem annan driver Systemet, med dess ständigt rullande kugghjul, än ”urmakaren” – den store och starke? ”Ledaren”. Kronos?

During antiquity, Cronus was occasionally interpreted as Chronos, the personification of time.

During the Renaissance, the identification of Cronus and Chronos gave rise to ”Father Time” wielding the harvesting scythe.

Är Kronos, med sin skära, redo att skörda, de nära och kära, synonym med ”liemannen” – ”Döden”? Synonym med romerska motsvarigheten Saturnus, Molok och Satan själv?

Synonym med Sovjetunionens symbol ”hammaren och skäran”?

Och kan det vara på det viset att ”Ledaren” även tilldelar vinnar- och förlorarroller på kort och lång sikt, till den som ”Ledaren” får lust att tilldela dem?


Kommer att associera till det, som nyss kungjordes av den tyske, kristdemokratiske, politikern Horst Seehofer, och kanske på initiativ av justitieministern Heiko Maas, i samband med kravallerna i Hamburg, till följd av det senaste s.k. ”G20-mötet”, som ägde rum där. Nämligen ett förslag om att registrera vänsterextremister, eftersom det enda språk de förstår är ”en stark stat”.

– De kriminella förstår bara ett språk, en stark stat, det är språket vi nu måste tala, sa kristdemokraten Horst Seehofer i ett uttalande.

Något klingar väldigt falskt när just politiker använder retoriken om ”stark stat” mot ”kriminella”. Sådan retorik för ofelbart , eller borde göra det, tankarna till polisstat och diktatur. Därtill bidrar det till att skänka en sorts oönskad martyrskap åt nämnda ”kriminella” och stärker dem ytterligare i sin kamp, i och för sig inte sällan missriktad.

Man kan kortfattat säga att de ”kriminella” och ”extremisterna”, som redan har staten som sin fiende, på gott och ont, gynnas och blir stärkta av sådana  uttalanden från en politiker, kanske en korrupt sådan, vem vet. En sådan politiker, som vill ta till ”starka, repressiva metoder”, etc och som talar ”samma språk” som ”extremisterna” är egentligen extremt korkad, såvida han inte är beredd att sätta sitt eget liv på spel för idén/myten, tillika kampen, om den goda statens skull.


Ofta talas det om ”narrativ” och ”berättelser”, t.ex. verklighetsbeskrivningar och världsuppfattningar, d.v.s att journalister, politiker och andra vinklar verkligheten så att den passar en viss agenda och även det tangerar resonemanget om ”vinnare” – de självutnämnda och ”förlorare” – de av ”vinnarna” utnämnda.

Ett narrativ är att det finns en motsättning mellan ”vänsterextremister” och ”högerextremister”. I sin mildare form finns narrativet att motsättning mellan ”vänster”- och ”högerpolitik” och att ”blockpolitik” är relevant år 2017.

I Tyskland kallas ju anarkisterna i Hamburg för ”svarta blocket” och jag är personligen närmast allergisk mot alla fördummande benämningar, inkl. geografiska och färgbaserade begrepp såsom:

  • röd – socialist, socialdemokrat, kommunist – vänster
  • blå – liberal, moderat, folkpartist, libertarian – höger
  • svart – anarkist – varken höger eller vänster men mer vänster
  • brun – rasist/nazist/fascist – höger
  • rosa – feminist – vänster
  • grön – miljömedveten, centerpartist- varken höger eller vänster men kanske mer vänster
  • gul – Sverigedemokrat (?) – varken höger eller vänster men nog mer brunsvart än rosa?
  • färglösa – ”Ny Demokrati”, ”Junilistan”, ”politiska vildar”, m.fl.

Är det verkligen bara jag och Sällskapet B., som reagerar över det djupt fördummande i denna indelning av politik, som i grunden inte är någonting annat än idéer, åsikter och tankar, där det mesta ofta överlappar det andra, i en enda ”rödgrön röra”, som någon sade?

(inte det ursprungliga uttalandet)

Finns det inte fler färger i regnbågens spektrum? Lila? Det lila blocket? Eller orange? Det orangea blocket?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s