En av de största svenska rättsskandalerna i modern tid, kanske

Man kallar det, något kliniskt, för ”Fallet Kevin”. SVT:s ”Dokument Inifrån” har genom journalisten och producenten Dan Josefsson i tre avsnitt uppmärksammat ett arton år gammal mordfall, där två bröder – Robin och Christian – då fem respektive sju år gamla, pekades ut som mördare av blott fyraårige Kevin.

Här kan man titta på alla tre avsnitten, ca 58, 59 minuter långa:

Fallet Kevin – Avsnitt 1: Hemligheten

Fallet Kevin – Avsnitt 2: Huvudvittnet

Fallet Kevin – Avsnitt 3: Minnen

.

Till att börja med funderar jag över varför det har tagit såpass lång tid för media att uppmärksamma skandalen. Med detta sagt är det samtidigt obehagligt att det i Sverige – ett laglöst land? – tycks krävas att någon inom just media engagerar sig för att någon form av rättssäkerhet ska tillåtas att infinna sig.

Såvida det saknas engagerade journalister, så lär fall som detta snart falla i och även förbli i glömska. Det obehagliga ligger givetvis i att Sverige uppenbarligen inte är någon rättsstat, utan långt därifrån! Ingen nyhet förvisso, allra minst för den här bloggen men det borde ändå vara högst alarmerande, för samhället i stort.

Eller inte, eftersom någon kanske tjänar pengar på rättsröta som t.ex. ”minnesforskare”, och timslånga barnförhör. Som med all annan rättsröta, orättvisa och jävelskap så är första frågan man bör ställa sig: vem tjänar på den?

I ”Fallet Kevin” ges åtminstone intrycket av att polisen tjänade på att lösa fallet så snart som möjligt, eftersom omgivningen tycks ha förväntat sig det. För att bli trygg. Fast det rör sig väl om en falsk trygghet att hänga ut två små barn som barnamördare, ännu långt under straffmyndighetsålder, samtidigt som den verkliga mördaren (/mördarna) går fri?

Mentaliteten hos förhörsledarna, de som pressade barnen med ledande frågor, genom att t.ex. nämna offrets skador, trots att de inte var offentliga, och därefter fråga barnen om hur offret fick skadorna, känns igen från andra myndighetsutövare. Konfronterad med videoförhören verkar den kvinnliga förhörsledaren i princip nollställd och inser inte vilket helvete rent ut sagt, som hon och kollegan har orsakat barnen och deras familj under alla dessa år. Att kalla hennes förhör och s.k. ”vallningar” oprofessionella är en underdrift.

Sedan har vi minnesforskaren och ”experten” Sven Å. Christianson – docent i psykiatri – som redan vid tidpunkten för ”Fallet Kevin” hade varit  involverad i ”Quick-fallet”, som även det visade sig vara en rättsskandal.

Man kan läsa detta om honom:

Christianson har publicerat över 100 forskningsartiklar i vetenskapliga tidskrifter och även kurslitteratur för psykologistudenter [3]Han är dock ifrågasatt för sitt agerande kring fallet Thomas Quick, samt för det så kallade Kevinfallet[4]. Det har även uppmärksammats att han hade psykologerna i psykoterapeuten Margit Norell, som handledare i sin egen psykoterapeutiska utbildning.[5]

(Medverkan i rättsutredningar)

Vem är då den nämnda Margit Norell? kanske någon undrar.

Margit Norell ansåg att djupliggande, bortträngda minnen kunde fås fram i terapi, och förespråkade en psykoanalytisk behandlingsmetod för att ta fram dessa.[4] Detta synsätt var populärt i USA under 1980-talet och låg till grund för expertvittnesutsagor i flera brottmål i Sverige under 1990-talet.[5]

Hon blev efter sin död känd för att ha varit handledare och terapeut för psykologer och terapeuter som varit engagerade i behandlingen av Thomas QuickRättspsykiatriska kliniken i Säter. En av dessa, psykologen Sven Å. Christianson, var expertvittne i mordrättegångarna mot Quick,[6] samt i Kevinfallet. Hon var även terapeut åt feministen Hanna Olsson, som på Norells inrådan skrev boken Catrine och rättvisan om det uppmärksammade Da Costa-fallet. De samarbetade också i 1977 års prostitutionsutredning.[7]

(Margit Norell – Biografi).

Det som är tragiskt, när man läser kortfattade biografier som dessa, är att det till slut, till synes, inte går att lasta någon enda person ytterst, för att två pojkar blev oskyldigt utpekade för ett mord och tvingades att ta konsekvenserna av det! Alla inblandade kan bara enkelt slå ifrån sig och hävda: ”vi följde bara gängse rutiner”…från det populära synsättet i USA under 1980-talet, nämligen att anse att ”djupliggande, bortträngda minnen kunde fås fram i terapi”.

Ungefär som någon annan skulle kunna säga: ”vi lydde bara order!” och därmed inte frånsäger sig allt personligt ansvar. Till synes, eftersom det såklart alltid kan och bör utkrävas personligt ansvar för personliga handlingar.

Det som framkommer av SVT:s dokumentär är bl.a. följande:

  • de av polisen utpekade två bröderna – Robin och Christian – hade alibi för tidpunkten för mordet, om det var ett mord. En annan familj var nämligen på besök hos deras familj vid tidpunkten för mordet., och en tioårig son i den andra familjen vittnade om att pojkarna ifråga lekte tillsammans med honom och inte alls vid mordplatsen.
  • polisen har inte fäst vikt vid nämnda alibi
  • inga vittnen finns till det som hände Kevin
  • ingen teknisk bevisning finns, som binder de av polisen utpekade barnen till mordet
  • förhörsledarna ställde ett antal ledande frågor, syftande till att få barnen att ge ”rätt” svar
  • de av polisen utpekade barnen gav, vid återkommande tillfällen, ”fel” svar, trots ledande frågor. T.ex. pekade de ut en flytbrygga, från vilken Kevin skulle ha puttats (/”böttats”) i vattnet, trots att Kevin lär ha legat på en lastpall ca 30 meter därifrån. Vägen mellan de två platserna går tydligen genom oländig terräng, som en kriminaltekniker bedömde vara osannolik för två pojkar, fem och sju år gamla, att bära en annan pojke igenom.
  • Yngsta barnet Robin nämnde en kniv, som enligt polisen blev till en pinne.
  • Kevin lär ha dött av strypning medelst ett hårt föremål.
  • de av polisen utpekade pojkarna lär lida av betydligt större trauman, p.g.a. det som polisen utsatte dem för än för det brott, som de av polisen inte påstods ha mints att de skulle ha begått.

Redan så långt är det djupt graverande och polisens utredning ter som ett skolboksexempel på oprofessionalism, osaklighet och som enda stort, dåligt skämt! Det uttrycket nämnde jag i ett tidigare inlägg men tyvärr så ter sig mycket i samhället sig just så.

Med detta sagt, så finns det en annan aspekt och sida de det tvesidade myntet och det är att det verkar ligga en sorts personfejd i botten på detta. Nämligen mellan den journalist och producent – Dan Josefsson – som ligger bakom dokumentärserien och den, av Dan Josefsson, utpekade ”minnesexperten” Sven Å. Christianson. Tydligen ville inte denne medverka i dokumentären, vilket man kan undra över.

Däremot kunde man nyligen i DN läsa ett debattinlägg från honom:

”Hänsynsfullt med upprepade barnförhör”

och senare:

Sven Å Christianson: Tog väldigt illa vid mig.

Redan i december 2013 rapporterade DN om att han hade vänt sig till SVT:s granskningsnämnd: ”Psykolog anmäler SVT till granskningsnämnden. Då gällde det ”fallet Sture Bergwall/Thomas Quick”.

Ett exempel på personfejden finns att hitta på producentens egen hemsida:

Sven Å Christianson förfalskar sin egen historia.

Man kan också läsa att Sven Å Christianson hoppar av en debatt mot Dan Josefsson. I korta ordalag är det inget mindre än ett ”regelrätt” s.k. drev som, pågår gentemot psykologen. Istället för att fokusera på att hitta den verkliga mördaren, om det rör sig om ett mord.

Mediedrev är ett begrepp som beskriver hur medier, i likhet med ett drev, under en tid driver en informell gemensam bevakning och i praktiken samverkar i utvecklingen av främst politiska skandaler.

. Jag skulle vilja tillägga att media, utan eller genom drev, skapar skandaler, politiska och andra.

Typiskt för tv-program som just ”Dokument Inifrån” men även ”Uppdrag Granskning” är att deras dramaturgi påbjuder att det i princip måste finnas, och alltid också finns, en eller flera syndabockar, från vilka man som tittare tänks ta avstånd och känna förakt emot.

Det är problematiskt i sig, eftersom man som tittare inte vet om syftet med det som presenteras i dokumentären är en sorts upprättelse för i detta fall felaktigt utpekade mördare, då barn. Eller om det handlar om just en simpel personfejd mellan två vuxna, där personerna i programmet används som mellanhänder, ”nyttiga idioter”, för att t.ex. kränka psykologen från SVT:s plattform och megafon.

Något som stör mig i avsnitten är bakgrundsmusiken och i viss mån bilderna (t.ex. av snötäckta hustak på röda stugor).  Man låter ana Sveriges nationalsång, spelad på fiol, el.dyl. Och det är nog ingen tillfällighet. Genom musiken, några toner från sorgsna stråkar, vill man förmedla bilden av ett Sverige som inte längre är som i fornstora dagar. Då det fanns rättssäkerhet och inga personfejder?

Det finns en undertext i ”Fallet Kevin”, precis som det gör i ”Quick-fallet” och ännu tidigare: ”da Costa-fallet” Och ännu tidigare, i ”Palmemordet”, genom ”Geijeraffären”. Samma undertext, svår att ta på, men inte desto mindre påtaglig.

Undertexten är att det som är huvudspåret, och är ganska rimligt, inte kan vara huvudspåret, eftersom det anses vara alltför orimligt. Undertexten är även att det rör sig om prostitution och pedofili, vilket officiellt förnekas, kanske för att polisen själv var inblandad? Bara en teori vad gäller ”Fallet Kevin”…och ”Palmemordet” För hur skulle det se ut om polisen ifråga visade sig vara mördaren?

Frågan om vem som mördar och varför och det outtalade påståendet att det ju inte kan vara socialt respekterade personer såsom t.ex. en allmänläkare och obducent, som mördar en prostituerad. Inte heller kan det vara en sinnessjuk, notorisk lögnare, ja, mytoman, som mördar ett antal personer.  Inte heller kan det vara på det viset att barn mördar andra barn! Hur skulle ett samhälle kunna fungera, om allt eller ens något av detta det vore sant?!

Nej, istället skyller man på psykologerna och deras, låt vara förlegade, metoder för att få fram ”bortträngda minnen” och beskyller förhörsledarna för deras metoder, med dockor och vallningar, och att de är stressade och därför måste nå ett resultat, vilket det än vara månde.

Hur tragiskt detta specifika dödsfall – ”Fallet Kevin” – kanske ett mord, än är, så blir det inte bättre av att mytomaner, med egna agendor och pågående personfejder i bagaget, gör s.k. dokumentärer.

I Sverige tenderar makthavare att tro, ja vara övertygade och fullt förvissade om, att de kan bete sig precis hur illa som helst mot enskilda, utan att råka illa ut eller behöva ta några som helst konsekvenser.  Eftersom det ju inte är förenat med någon som helst fara eller problem för makthavare att bete sig precis hur illa som helst! Ingen ställer dem till svars, sedan tjänstemanna-ansvaret avskaffades.

En motion från två SD-politiker, Markus Wiechel och Paula Bieler: återinför tjänstemannaansvaret.

Riksdagsledamöterna och SD-politikerna Markus Wiechel och Paula Bieler lämnade den 6 oktober in en motion där de vill att tjänstemannaansvaret ska återinföras efter att det varit avskaffat sedan 1974.

Politikerna menar att tjänstemän och tjänstekvinnor återigen ska kunna ställas till svars inför sina beslut och handlingar eftersom de arbetar med allmänhetens förtroende och använder skattebetalarnas pengar. Det betyder att en tjänsteperson kan få böter eller fängelse enligt samma lagar som gäller för privatpersoner.

Vidare:

Tjänstemannaansvaret avskaffades år 1974. Fram till dess kunde fel eller försummelser i tjänsten leda till att ansvariga dömdes för tjänstefel. Sraffskalan sträckte sig från böter hela vägen till fängelse. Därtill fanns möjlighet att stänga av tjänstemannen från vidare arbete, eller till och med avskeda vederbörande. Men sedan den nya lagstiftningen kan tjänstemän endast dömas för brott i enlighet med lagstiftning för privatpersoner. Det är vår mening att skattemedel bör hanteras med större varsamhet än så. Det är oacceptabelt att medborgare skattevägen tvingas att fortsatt försörja tjänstemän som missbrukat sitt ansvar. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att återinföra tjänstemannaansvaret.”

. Borsett från ett stavfel, så är det väl fullt rimligt i sak. Vem kan rimligen ha något att invända?

Samhället fungerar i korthet så att ”de där uppe” – de maktfullkomliga, uppe ”i det blå” –  slåss med varandra, eller låtsas göra det, för att det ska ”se bra ut i tv” eller på bild, medan ”de där nere” får ta konsekvenserna. Det handlar om betydligt mer om än en ”regelrätt” ”klasskamp”. Det handlar om prestige i ”maktens översta skikt”. Där skikt kan översättas med skit. Och det var inte en felstavning!