Vem blir rik på knarket från Aghanistan, eg?

SvD:s logga publicerade den 22/10 en artikel om det dödliga knarket från Aghanistan, som omsätter si och så många miljarder USD varje år och som uppges döda hundratusen människor varje år.

Man nämner även att knarket finansierar terrorism men glömmer medvetet bort att definiera ordet ”terrorism”.

(länk: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_3687631.svd#tw_link_widget)

Som källa anges intressant och märkligt nog ”UNODC, FN:s organ för narkotikabekämpning.

Det är samma källa, som i en tabell visar att opiumproduktionen i Afghanistan under 2001, då talibanerna styrde landet, till skillnad från Hamid Karzai Hamid Karzai, Afghanistans president, eller? – en CIA-styrd marionett -,  sjönk med hela 95%!

Källa:

opiumproduktion i Afghanistan, 1994-2007

Fakta! Då Talibanerna var som starkast (2001) sjönk opiumproduktionen med 95 procent. Turkiets ekonomi kollapsade och länder som Pakistan, Indien, Turkiet och USA kunde inte längre köpa svenska och amerikanska vapen i vanlig ordning.

Talibanerna bombades och efter det gick opiumproduktionen upp till 7000 ton råopium per år. År 2008 och 2009 ligger produktionen på 8000 ton, nytt rekord alltså, trots att 100000 trupper från NATO är där i Afghanistan.

USA:s bombningar mot Talibanerna i Afghanistan började den 7 oktober 2001.

(textkälla:http://www.facebook.com/photo.php?pid=30370252&id=1290381618#/photo.php?pid=30365973&id=1290381618″)

Retorisk fråga: är det en tillfällighet att den av USA mest välbevakade byggnaden i Bagdad under det senaste Irak-kriget var …oljeministeriet?

Retorisk fråga no 2: är det en tillfällighet att USA hårbevakar opiumodlingarna i Afghanistan och att NATO (och även svenska soldater) har förhindrat talibaner från att bränna dem?

Den gemensamma nämnaren mellan frågorna är: $$$, mycket $$$.


Trött på människor, som är emot åsiktsfrihet

Läste nyss i SVD:s logga (<= Sverigedemokraterna? Kyss) en artikel med rubriken:

Prästs grova ordval upprör biskop” (publ. 23/10)

(länk: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3699405.svd#tw_link_widget).

 

Min spontana kommentar är: OCH?

Kyrkan är ändå i förfall och saknar makt, så vem bryr sig?

Tydligen uppfattas prästen Dag Sandahlkontroversiell”, eftersom två kvinnliga kyrkomötsledamöter har anmält honom till biskop Sven Thidevall (…associerar nu till något, som somliga finner nöje i att göra med djur, oklart varför…).

Tydligen uppfattas det som mindre kontroversiellt att Svenska kyrkans logga idag saknar tydlig riktning, annan än att inta ett politiskt korrekt ställningstagande i alla frågor, som är ”känsliga”, känsliga framförallt eftersom de riskerar att minska kyrkans medlemsantal.

Vidare:

tydligen uppfattas det som mindre kontroversiellt att inte visa respekt inför Bibeln, det rättesnöre, som trots allt borde vara viktigare att följa än politiska vindar i Sverige.

Varför annars ha en kyrka överhuvudtaget, om den inte grundar sig på Bibeln?!

Sällskapet Bur-q-ua är innerligt trött på:

  • politiskt korrekta människor
  • fega människor, som inte vågar stå för sin tro! kristendomens kärna
  • människor, som är emot åsikts-/religionsfrihet och inte visar respekt för sådan, framförallt människor med majoritet inom kyrkan
  • människor, som medverkar till att splittra Svenska kyrkans logga
  • människor, som i tid och otid (mest det senare), hänvisar till brottsrubriceringen ”hets mot folkgrupp”, när något inte passar dem. S.k. ”HBT-personer utgör INGEN folkgrupp!!!

Tala om kränkning av ord och förvrängning av dess betydelse.

Ordet ”äktenskap” har under tusentals år (inkl. utländska varianter av ordet) betytt förbundet mellan man och kvinna.

Nuförtiden skriver Nationalencyklopedin: ”äktenskap, en i särskilda former ingången förbindelse mellan två personer.” (länk: http://www.ne.se/%C3%A4ktenskap).

Fegt och lamt.

Personligen är jag av uppfattningen att ”HBT”-personer och kvinnopröster lika gott kunde starta en egen kyrka, istället för att urholka Svenska kyrkans logga och visa respektlöshet gentemot Bibeln och religionsfrihet.




Samhället får det, som det vill ha, eller?

Tittar (eller snarare lyssnar) just nu (/ efter redigering: tidigare) på en dokumentär på Svt2, om Gustav Klucis, en lettisk pionjär inom fotomontage och affischkonst under Stalin-eran och ”en av Rysslands största inom avantgarde” (enl. info från min digitalbox).

G. K. blev, inte helt överraskande avrättad av Stalins Lenin och Stalin (den senare till höger, för nytillkomna läsare) hantlangare, då han ansågs alltför kontroversiell.

Jag har tidigare, för Sällskapet Bur-q-ua:s räkning, skrivit om det tragiska med diktatorer, av alla sorter.

Detsamma gäller självfallet själva staten i sig: diktaturen.

Jag vill således slå fast en gång för alla att jag, till skillnad mot, t.ex. Bert Karlsson (nämnd i ett föregående inlägg), anser att:

DIKTATURER ÄR FEL OCH TRAGISKA.

Vad säger de om den mänskliga naturen kan jag vidare undra.

Vissa individer, likt Stalin, tror sig, p.g.a. sitt eget maktbehov, uppenbarligen ha rätt att bestämma över andra, utan hänsyn till ”de styrda”.

Man kan även ifrågasätta ledarskap rent generellt och s.k. pyramidstruktur, till skillnad från platt organisationsstruktur.

I rubriken till detta inlägg antyds dock att min poäng är en annan.

Min poäng är att det mest tragiska i sammanhanget är att, om en diktatur existerar under en längre tid (i Sovjetunionens fall under ca 70 års tid), så är det ett tydligt tecken på och måste det per definition innebära att någon/några också har gett den makten och även mandatet att existera och diktatorn makten att regera.

Folket i forna Sovjetuninen måste alltså ha velat ha sitt samhälle precis så som det var, ty i annat fall skulle det ha gjort ännu en revolution.

Detsamma gäller det kinesiska folket, kubaner, m.fl, s.k. förtryckta folk.

Eller tänker jag fel?

Min teori är att ett förtryckt och kuvat folk, som genom en naturlag, alltid söker göra revolution.

Om bara viljan finns, så störtas diktatorerna.

Därför vill jag till sist återknyta till rubriken:

samhället får det, som det (=dess folk) vill ha, eller?

Kanske handlar det, liksom ofta, om vad majoriteten, den fega majoriteten vill ha men inte öppet erkänner.

STÅUPP-KOMIK ÄR UTE

 

 

 

Du som läsare har kanske följt det s.k. ”Killing-gängeten killing, nä...f-låt det var ett svin, kanske Bert? och deras s.k. resa, från ”hottaCool ironisnubbar i början av ’90-talet, till medelålders avdankade gubbar på Dramaten anno 2009.

Ger inte detta någa signaler för ”ståupp” som genre?

Efter att jag har tittat på ett klipp med Bert Karlsson en gris? ja, nu kanske bilden hamnade rätt (ja, nu kanske bilden hamnade rätt?) (<= favorit i repris) i programmet ”Roasted på Berns”, så är jag övertygad.

Vad denne sprethårige, ytterst fetlagde, omusikaliske men framförallt allmänt osympatiske man, som f.ö. tydligen vill införa diktatur i Sverige (enl. Aftonbladets löpsedel fre. 9/10; vad är nytt, jämfört med ”Ny Demokrati”, undrar jag.), kan ha att tillföra svensk humor är och förbliver för mig och Sällskapet en G Å T A.

Han är de facto inte rolig ”för fem öre”, även om man kanske, rent teoretiskt alltså, kunde tänka sig att det vore möjligt att roa sig med att studsa en femöring mot hans mage.

Det blir ett stor rött X för honom (för att använda TV4:s ”Talang”-terminologi), hans åsikter och uppenbarelse i tid och otid.

[följande deklameras med fördel med ”Eddie Meduza-dialekt”, eftersom B. K. tycks vara värdig efterträdare till honom]

Bort med dig Bert, ta genast väck din stj-rt.

Den skymmer rutan.

En sådan klarar vi oss förutan.

(OBS! rim, som snart ska STIM-beläggas Foten i munnen)


Min huvudpoäng är dock att ståupp-komik är ute och kommer att som genre.

Minns var ni hörde det först.

Sällskapet Bur-q-ua är trendsättare och känner av omgivningen.

Sällskapet Bur-q-ua har humor…ibland…under kontrollerade former i laboratorier.

I framtiden, ja inom kort, så kommer vi dock att få se ännu mer av s.k. ”reality”, trots att även det kan tyckas uttjatat i sin tv-form, som är aldrig så styrd och regisserad.

Reality-genren kommer söka sig till scenen!

Istället för ”ståupp”, så kommer vi att få se verkliga personer, som berättar om sina liv, på en scen.

Var ser man det idag, i t.ex. Stockholm?

Kanske kommer även sådana framträdanden att locka till skratt men skillnaden mellan detta och dagens ståupp-framträdanden är att ståupp-komiker inte är ärliga, eftersom de går efter ett manus, som är ämnat att få publiken att skratta.

Med ocensurerade reality-framträdanden kan man däremot förmedla större ärlighet och med tanke på att verkligheten inte sällan överträffar dikten, så kanske även teatern som konstform riskerar att utkonkurreras.