Regelverket fungerar absolut INTE väl!

Säga vad man vill om Inger Renés (M) och Anti Avsans (M) säkert välvilliga men lama debattinlägg i DN, fredag 17/7, men inte belyser det de väsentligaste problemen med vårdnadstvister, nämligen:

  1. Föräldrabalken diskriminerar ogifta fäder, enbart p.g.a. att de är ogifta och män (Fb 6 kap 3§), eftersom de därmed inte får automatisk vårdnad om sitt barn. Detta strider mot vår grundlag Regeringsformen 2 kap 16 § och mot Europakonventionens 8:e och 14:e artiklar (Artikel 8 – rätten till privatliv, hem och korrespondens; Artikel 14 – rätten att inte diskrimineras).
  2. Umgängessabotage bestraffas inte, om det visar sig att barnet inte vill träffa umgängesföräldern. Då låter man istället barnet självt få avgöra om han/hon vill stänga ute ena halvan av sitt ursprung och kallar det att barnet t.ex. ”är brådmoget” och att ”dess vilja bör beaktas”. I praktiken belönas alltså umgängessabotage och kan även resultera i att umgängesföräldern blir tvungen att ersätta sabotörens rättegångskostnader!
  3. Problemet med s.k. ”medlare” (som lika gärna kan vara splittrare, genom att de gör gällande att umgänge inte är ”för barnets bästa”) är förmodligen omfattande men tycks ses mellan fingrarna på. Att en domstol utser en s.k. ”medlare” innebär bara en strategi för boföräldern att få en bekräftelse på att barnet inte vill träffa den andra föräldern. Att barnet innan mötet med ”medlaren” de facto har spenderat ett antal månader enbart hos boföräldern, som ett led i umgängessabotaget, tas ingen som helst notis om, utan domstolen beslutar enligt vad ”medlaren” har kommit fram till, utan några som helst vetenskapliga belägg för hur ”barnets vilja” bedöms. Att artikelförfattarna vurmar för ”medlare” ifrågasätts härmed. 
  4. Socialtjänsterna ockuperas till 90% av kvinnor i medelåldern och de är oftast på moderns sida. Detta skadar fäders sak. Det som i teorin kallas ”barnets bästa” är i princip likvärdigt med ”kvinnors/mödrars och barns bästa”.
  5. Begreppet ”kvinnor och barn” är i allmänhet djupt olyckligt, om samhället ska uppnå sann jämställdhet. Hur ofta hörs ”män och barn”, i positiv bemärkelse?

Artikelförfattarna talar om att regelverket fungerar i och med denna mening:

Regelverket fungerar väl i de fall när det verkligen finns allvarliga brister hos någon av föräldrarna. Detta gäller kanske främst i sådana fall när kriminalitet, missbruk av beroendeframkallande medel och psykisk sjukdom finns med i bilden.

Jag skulle önska att så vore fallet men icke. Socialtjänstens ej parlamentariskt valda lakejer stöder ofta kvinnor, som har allvarliga brister, eftersom devisen: ”en dålig mor är bättre än en bra far” råder. Ofta sker stödet under flera års tid.

Detta kan ske gneom att kvinnorna får hjälp med lägenheter, försörjningsstöd, familjebehandlare, kontaktfamilj, förslag i en vårdnadsutredning, om att hon är bäst lämpad att ha vårdnaden, etc.

Män lämnar man däremot åt sitt öde, förhindrad att få information om sitt barn, p.g.a. det skydd av sekretess som socialsekreterana själva har byggt upp.

Man refererar därmed till sina egna beslut, i en sorts cirkelresonemang och sviker därigenom barnet. 

Vad skulle hända om en far låter könsoperera sig, i syfte att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda?

Får barnet därmed två mödrar med gemensam vårdnad?

Allvarligt talat.

Det är en mycket lång väg kvar till sann jämställdhet inom familjepolitiken men DN-artikeln kanske kan leda till andra liknande och bli ett litet steg på vägen.

Ni moderater får allt övertyga mig betydligt bättre, om jag ska lägga min röst på er nästa år.

Annonser

Våldtäktsdomar rivs upp – rättvisa skipad?

Enligt en DN-artikel (publicerad 2009-07-03) kan man läsa att våldtäktsdomar rivs upp av HD (= Högsta domstolen, för den oinitierade), p.g.a. brist på bevisning.

(länk: http://www.dn.se/nyheter/sverige/valdtaktsdomar-rivs-upp-av-hd-1.904464)

Sällskapet Bur-q-ua ställer sig positivt till artikelns innehåll.

Oskyldiga människor får inte fällas till ansvar för ett brott de inte har begått.

Bevisbördan bör alltid ligga hos målsäganden, när det gäller brottmål, eller hos käranden, när det gäller tvistemål.