idrottstävling för

Efter att precis ha tittat på ett reportage på Svt-logga 1, om en kommande tävling i Idaho, för s.k. utvecklingsstörda, så kan jag inte annat än fundera över människors lika värde i samhället och tillvaron..

I reportaget intervjuades bl.a. tränaren till en svensk skidåkerska. Tränaren påpekade att människor i nämnda tävling, kommer att kunna tävla på sina egna villkor.

Hon fick det att låta, som om alla s.k. ”utvecklingsstörda” i princip kan ”dras över en kam” och därigenom tävlar på lika villkor och/eller efter lika förutsättningar.

Ack, vilken illusionillusion  

är inte detta?!

Åh, vad jag önskar att tillvaron vore såpass enkel, rent generellt sett.

Tänk om man kunde kategorisera människor, i grovt räknat, två kategorier: ”normalbegåvade” och ”utvecklingsstörda” och att alla personer inom respektive kategori hade likvärdiga förutsättningar, lika mycket pengar, etc.

Tänk om skolan, d.v.s. skolan för ”normalbegåvade”, betraktade alla elever, som om de hade lika förutsättningar.

Ja, tänk om världen vore…tja…rättvis

Så fungerar det ju dock inte, som de flesta läsare säkert vet.

Det ovan sagda är givetvis lite ironiskt skrivet, eftersom skolan faktiskt betraktar s.k. ”normalbegåvade”, som om de har lika förutsättningar, möjligen med undantag för elever som behöver någon form av särskilt stöd. 

I analogi med detta, så drar samhället verkligen alla utvecklingsstörda ”över en kam”, liksom påpekat.

Givetvis kan det finnas vissa fördelar med ett sådant synsätt, t.ex. att det är ”praktiskt i vardagen”.

Icke destomindre ger det en skev bild av verkligheten och av berörda individer, d.v.s. alla människor.

En nära släkting lät för några år sedan meddela följande, eg. självklara men likväl skrämmande, fras:

samhället är inte rättvist!”.

[kort avstickare från ämnet:]

Ponera att samhället verkligen ÄR orättvist.

Vad innebär det för mig, dig, han, hon, den, det, oss, er, som medborgare?

Innebär det att medborgarna ska ta rätten i egna händer och likafullt, med gott samvete, kan råna en bank, i syfte att uppnå just den ekonomiska trygghet, som t.ex. Socialkontoret nekar honom/henne?

Vilka lagar tänks en medborgare följa, i ett förment orättvist samhälle?

Var ska medborgaren dra gränsen mellan en ”bra” och en ”dålig” lag?

Det är närmast en filosofisk fråga.

Vad innebär alltså det faktum att samhället/världen är orättvist?

För just DIG?

[slut på ”avstickare”]

Basen för ovanstående kategorisering av människor utgörs i själva verket av en illusion, eftersom människor är olika, unika och inte kan eller bör klassificeras.

Det är emellertid ett faktum att människor rangordnas, också utifrån förment sociala skikt, och nu menar jag inte enbart s.k. indelning i traditionella ”klassklyftor”, vilken framförallt tycks vara avhängig den ekonomiska situationen inom respektive klass.

Mina skikt tar även hänsyn till social status och förmåga.

De skikt, som jag åsyftar, kan delas in i huvudsakligen tre stycken:

det undre, mellan- och övre skiktet.

En teori, som jag har, är att det undre och det övre skiktet är de som klarar sig bäst i samhället, rent ekonomiskt.

 Alltmedan mellanskiktet kämpar på med sina rutinmässiga jobb, för att försörja ALLA.

Mellanskiktet är således de ”stackar satar”, som jag antydde i rubriken.

Mellanskiktet utgörs av flitiga, nitiska och i många fall godtrogna och icketänkande arbetare.

Människor, som helt enkelt, på fullt allvar, tror att deras enda ekonomiska möjlighet och gärning i livet är att arbeta, från det ögonblick de slutar skolan, till dess de går i pension.

Mellanskiktet, framförallt dess arbetande del men även som helhet, är helt enkelt tragiskt, eftersom dess representanter har intet att vänta från det s.k.

sociala skyddsnätetdet sociala skyddsnätet, som är till för det undre skiktet.

Se där…en iakttagelse, som heter duga, men med den bekanta ”glimten i ögat”.

Tillåt mig att definiera…och cementera…SKIKTEN

1.)

det undre skiktet

personer, som lider av fysiska och/eller psykiska handikapp och därför (riktigt eller genom varjehanda fusk) uppbär försörjningsstöd, sjukpension eller liknande bidrag; alternativt rör det sig om personer, som uppbär a-kassa; gemensamt för denna grupp är att de klarar sig ekonomiskt

2.)

mellanskiktet

personer, som antingen är förvärvsarbetande och/eller arbetslösa; att de klarar sin vardag är inte alltid självklart och de kan bli avvisade från ett socialkontor, med den vaga motiveringen att: ”du ska ju arbeta!”

Har man ingen sjukdomsdiagnos, så räknas man liksom inte, utifrån socialkontoerts synvinkel och är därigenom rättslös, såsom medlem av (det förhatliga) mellanskiktet.

3.)

det övre skiktet

de rika och/eller ekonomiskt oberoende personerna i samhället; detta skikt består, liksom dem i ”mellanskiktet”, inte sällan av förvärvsarbetande – dock högavlönade sådana –  men även av helt andra typer av människor, som, rent ekonomiskt, inte längre behöver förvärvsarbeta och vars incitament är några helt andra än för dem i ”mellanskiktet”.

Tränaren, som tidigare nämndes, fick frågan om det skulle betyda mycket för skidåkerskan att få möjligheten att åka till Idaho i USA.

Hon svarade något i stil med: ”det betyder oerhört mycket” och bla bla bla.

Det tror ”fanken det” att det betyder mycket, för en s.k. utvecklingsstörd, att resa utomlands, till ett nytt land, liksom för en ”normalbegåvad”.

Emellertid, och detta är en av mina stora poänger med detta inlägg, får sällan personer, tillhörande mellanskiktet, samma möjligheter att resa utomlands.

Inte heller får personer i det övre skiktet sådana möjigheter.

Återigen: är det rättvisa?

Det övre skiktets representanter kan i och för sig resa obehindrat, vart- och närhelst de så önskar, men det förhindrar inte det faktum att de inte får tillgång till det sociala skyddnätet.

Representanterna för mellanskiktet, slutligen, får varken eller..vare sig inbjudan till något sportevenemang i USA eller något försörjningsstöd.

Dessa personer tänks helt enkelt arbeta tills de går i pension och/eller dör, vilket som nu först  ”råkar” inträffa.

Skidåkerskan själv tycktes i första hand vara oroad, över att hamna vilse i den nya staden.

Sammanfattningsvis

Vem känner sig inte lite vilse ibland, oavsett s.k. under-/överbegåvning?

 

 

 

 

Annonser